Archive for november, 2008

Yokan

november 28, 2008

I Japan är de flesta sötsaker man stöter på baserade på azukibönor och socker – bönorna kallas även adukibönor ibland. Söt bönpasta rakt av, i kakor eller bröd, torkade bönkakor, eller yokan, en ganska hård böngele gjord på azukibönor, socker och agar-agar.
Yokan är mycket populärt att ge bort som present i Japan. Många västerlänningar har svårt att uppskatta smaken av bönor blandade med socker till fullo, men man vänjer sig.
Sötman passar perfekt till den ofta något beska smaken hos japanskt grönt te.
I Sverige kan man ofta hitta yokan i japanska butiker, och även en del butiker som säljer kinesisk mat.
Den sort som är mest lättillgänglig och billig i Stockholm är den från taiwanesiska Imei Foods – priset i de flesta butiker ligger för tillfället på 4,50 för en liten kaka, eller 28 för en påse med åtta.
yokan
Den röda sorten är den bästa, traditionell yokan med en del hela bönor i.
Den gröna sorten har fått färg och smak från grönt te-pulver, men den är inte lika bra – smaken är lite väl söt, och inte lika fyllig som den röda – den är inte gjord på azukibönor utan limabönor. Dessutom passar den inte lika bra till te, eftersom den redan innehåller te.

Chelsea Skotsk Mix

november 27, 2008


Mer snask, den här gången från japanska Meiji. På baksidan av påsen av den skotska blandningen av karameller med kaffe-, smör- och yoghurtsmak står det lite om Skottlands traditionella goda smaker. Jag tvivlar en del på att det verkligen finns någon tradition av att tillverka yoghurtkarameller i Skottland, och senast jag kollade låg Chelsea inte i Skottland heller.
Anledningen till att jag köpte godiset var dock att påsen var snygg! En snygg godispåse innehåller såklart gott snask!
Faktum är att de här karamellerna höll hela vägen fram – karamellernas individuella påsar, karamellernas form och deras smak bibehöll intrycket av vuxen elegans och lyx. Nåja, yoghurt-karamellernas syrliga smak var något märklig och påminde en aning om uppkastningar. Kaffe- och smörkaramellerna hade en smak som var väldigt lik motsvarande karameller från andra tillverkare.
Det är hur som helst uppmuntrande att godiskapitalisterna lyckats prestera en godisförpackning som faktiskt är estetiskt tilltalende, något som verkar vara sällsynt sedan Fazers och Cloettas klassiska godisförpackningar kom för länge sedan.

American Ginseng Candy

november 26, 2008


Trots namnet är det här godiset av allt att döma kinesiskt. Ginsengkaramellerna är förpackade i varsin lite påse. Vid förpackningen har man även använt bubbelplast och tejp!
Smaken påminner snarare om medicin än om godis, men god medicin – ginsengrot med lite socker.
Ingredienslistan är kort: socker, maltsocker, honung, ginseng, pepparmynta.
Det enda problemet är att karamellerna har en tendens att klibba fast i tänderna, men det är gott, billigt och antagligen uppiggande!

Porslinsindustri

november 25, 2008

En gång i tiden hade vi en stor porslinsindustri i Sverige, som pumpade ut mängder av porslin i det svenska folkhemmet. Mycket av porslinet finns kvar – jag läste att 80% av de svenska hemmen har gammalt Rörstrandsporslin, och liknande siffror torde gälla för de andra porslinsfabrikerna, men den svenska porslinsindustrin är inte längre så livlig. Förmodligen beror det helt enkelt på att det finns billigt importerat porslin att köpa – kanske är det Ikeas fel?

Zebra-kopp från Gefle. (Bilden lånad från porslinet.nu.)

Zebra-kopp från Gefle. (Bilden lånad från porslinet.nu.)


Porslinsfabriken Gefle lades ner 1979.
Rörstrand köptes upp av finländska Iitala (som även äger flera andra finska och svenska porslins-, glas- och keramikmärken.) För några år sedan beslutade de sig för att flytta produktionen av Rörstrandsporslin till sydostasien för att höja lönsamheten.
Gustavsberg inger faktiskt en smula hopp – porslinsfabriken är nu i svensk ägo (enligt vad jag läst var det några gamla Gustavsbergsanställda som tog över den), och producerar keramik i Gustavsberg, i den gamla fabriken, till stor del för hand! Men det är förstås inte längre något folkhemsporslin på samma sätt – porslinet säljs nu främst på bourgeoisiebutiker som NK, och man får punga ut med uppemot sex hundralappar för en tekopp. Den numera småskaliga produktionen (20 anställda) förser även en del restauranger med porslin, samt en ivrig japansk exportmarknad.
Japansk bok om nordiska tekoppar och tefat. Omslaget pryds av en kopp från Gustavsbergs berömda servis Berså.

Japansk bok om nordiska tekoppar och tefat. Omslaget pryds av en kopp från Gustavsbergs berömda servis Berså.


Japansk bok om nordiska sockerskålar och gräddkannor.

Japansk bok om nordiska sockerskålar och gräddkannor.


Den betydligt storskaligare produktionen av toaletter och andra badrumsgrejer sker också i Gustavsberg, men den delen av företaget är numera tysk.
Höganäskrus.

Höganäskrus.


Den svenska keramikindustrin är också på dekis. Den stora keramikstaden i Sverige har alltid varit Höganäs, där man tillverkat de klassiska Höganäskrusen. Att det inte är så strålande affärer i krusindustrin nuförtiden är inte helt överraskande – hur ofta ställer man in ett krus med sillar i skafferiet eller traskar runt med ett krus brännvin i en svångrem om halsen nuförtiden? Höganäsbolaget såg varthän det barkade, och de är nu en stor multinationell tillverkare av metallpulver. De har hållit liv i krustillverkningen tills nu, och tillverkat krus i mycket liten skala för de hågade och som gåvor till anställda inom koncernen. Krustillverkningen har skett inom det lilla företaget ”Höganäs Saltglaserat” – på senare tid har Höganäs AB lagt ut driften av det företaget på entrepenad. Nyligen kunde man läsa att entrepenören inte lyckades gå med vinst, och lägger ner tillverkningen och sparkar de sammanlagt fyra anställda. Det verkar dock som att hoppet helt inte är helt ute – både Höganäsbolaget och kommunen ser ut att vilja ha kvar en del krustillverkning av historiska skäl.
Höganäs har också haft en hel del annan keramiktillverkning, de som antagligen är mest kända är ”Höganäs Keramik AB” som faktiskt har varit ganska framgångsrika på senare år, men också de är en del av Iitala-koncernen, och även där har man kommit fram till att lönsamheten blir bättre av en flytt till Asien – Indonesien i det här fallet, ugnen släcktes för bara någon månad sedan.
Den här utvecklingen finns inte bara i Sverige – England har en stolt tradition av porslinstillverkning, men de flesta gamla företagen har spridits för vinden. Anrika porslinstillverkare som Paragon och Royal Albert köptes upp av Royal Doulton – tillverkningen lades ner och bara märkena och dekorationskatalogerna fanns kvar i viss mån. För några år sedan köptes Royal Doulton upp av Wedgwood, en av få kvarvarande tillverkare. Den större delen av engelskt porslin av fina gamla märken sker nu i Thailand, Indonesien och Malaysia. Wedgwood har flyttat ut mycket produktion, men har kvar en fabrik i England där man åtminstone för något år sedan tillverkade allt porslin märkt Wedgwood, även om man verkar hålla på med neddragningar och flytta alltmer produktion utomlands.
Frågan är om det är lönsamt i det långa loppet – de som köper exempelvis Rörstrandsporslin är förmodligen ute efter autentiskt Svenskt porslin. Det är inte så överraskande att Rörstrandsporslin fortfarande inte är märkt med ”Made in Thailand”.

Om man ser österut, på Japan, ser det dock helt annorlunda ut för porslinsindustrin. I de gamla porslins- och keramikstäderna pågår tillverkningen för fullt (åtminstone har jag inte hört eller läst om några problem där.) I keramikstaden Tokoname produceras mängder av tekannor och annan keramik, i porslinsstaden Arita är flera porslinsfabriker i full gång, över hela Japan finns det olika traditionella keramik- och porslinsindustrier som synbarligen inte drabbats av någon kris, samt mängder av fristående hantverkare. Stora delar av det här porslinet och keramiken är dessutom handgjord, av skickliga hantverkare.
Vad är orsaken till att den japanska keramik- och porslinsindustrin är så levande? Jag skulle gissa att det har att göra med att japaner kanske har en mer utvecklad känsla för tingens estetik, och att även många som har haft det knapert har valt att skaffa sig vackra husgeråd snarare än det absolut billigaste. Det är en ren gissning, utan ordentligt underbyggda fakta.
Nu kommer en sak som är en gåta för mig: Vad är prisskillnaden mellan
1. Porslin av ett fint gammalt märke, tillverkad av lågavlönade indonesier, i till stor del automatiserade fabriker.
2. Porslin tillverkat vid exempelvis Gustavsberg av svenskar, till stor del för hand.
3. Porslin tillverkat i Japan, noggrant format och målat av skickliga hantverkare som gått i lära i flera år.
Svaret är: priset är i stort sett detsamma. Mycket märkligt!

Salladslökpannkakor

november 1, 2008

På förpackningen står det ”Frozen Green Onion Pie”, men om man väntar sig att hitta en paj så blir man förvånad när man öppnar den och hittar fem stycken ganska tjocka pannkaksaktiga degplattor.
Det tar ett par minuter att steka upp en i olja, och blir flottigt och gott. Kryddningen är inte stark, förutom salladslöken finns det bara en mild pepparsmak. På förpackningens baksida tipsas om att man kan rulla in mat i pannkakorna, men jag äter dem gärna utan något annat till.

Jag skulle kunna köpa det här igen, speciellt som det var rätt billigt.
Vikt: 500 gram
Tillverkat i Taiwan.
Ingredienser: mjöl, vatten, palmolja, salladslök, salt, peppar.

Vacker stämsång – ”Kärleksfuga” med The Peanuts

november 1, 2008

Tvillingsystrarna i ”The Peanuts” var faktiskt nere och turnerade en del i Europa – inte konstigt med tanke på hur vacker stämsång de bjuder på i ”Kärleksfuga” (koi no fuuga):

Men jag kan aldrig låta bli att inbilla mig att de bara är en tvärhand höga! Anledningen till att jag (och många andra av deras fans) har hört talas om dem långt efter deras karriär är nämligen deras framträdanden i tre monsterfilmer från filmstudion Toho: Mothra, Godzilla vs. Mothra, och Ghidorah, the Three-Headed Monster” där de spelade Mothras pyttesmå prästinnor, och framförde Mothrasången.