Gott nytt år!

Tack alla som kollat på min blogg – jag fortsätter nästa år!

Nu låter jag Teresa Teng tacka för året som gått och välkomna 2009 med sin hit ”Tian Mi Mi”:

Three-fresh dumpling

De flesta butikerna som säljer kinesisk mat har på sistone tagit in degknyten från ett kinesiskt företag som heter ”Synear” – det finns tre sorter, och alla är vegetariska. Eftersom förpackningarna är färgglada och en aning billigare än liknande degknyten så prövade jag förstås.
Det här är den sorts degknyten som kallas jiaozi på kinesiska och gyoza på japanska. Den japanska versionen är dock mer platt än den kinesiska sorten, som är mer bullig.

Sorterna är:

Grön, ”three-fresh dumpling”, antagligen ”tre sorters grönsaker”, även om det är lite oklart vilka grönsaker det rör sig om.

Röd, ”chive dumpling with soya sheet” – jag är inte säker på vad som menas med ”soya sheet”, men det skulle kunna vara det som heter yuba på japanska – om man kokar sojamjölk på låg värme bildas det som ett skinn högst upp.

Blå – shiitake-svamp.

Alla sorterna innehåller dock en hel del tuggig svamp (och glutamat).
Om man jämför de här degknytena med andra i mer japansk stil som man också kan hitta i Stockholm så är de här mer åt det hemlagade hållet,på gott och ont – enklare och mer grovhackad fyllning, tjockare deg som klibbar mer, en aning mer tuggig, tar lite längre tid att laga till.
En intressant omväxling bland de frysta degknytena i min frys, men jag tror inte att jag kommer att köpa de här igen så länge jag kan hitta andra godare degknyten.
”Soya sheet”-varianten var nog den bästa.

En mystisk grej

Vad föreställer bilden?

En till bild, ur en annan vinkel:

Här kommer förklaringen:

Det är förstås ett tekannelockställ!
När man lagar japanskt te så brukar man använda samma blad flera gånger. Men om bladen ligger bland vattenångorna i tekannan mellan varven så blir de ångkokta och ger te som smakar konstigt! Alltså lägger man tekannelocket i stället så att ångan slipper ut ur tekannan!

Jag förstår inte hur jag har klarat mig utan en sån här futaoki tills nu!
Eller nåja, det är förstås en fullständigt onödig attiralj, man kan ju lägga tekannelocket åt sidan var som helst, eller låta det ligga kvar på tekannan men vinkla det lite åt sidan, som antagligen är det vanligaste.
Om man googlar på futaoki på engelska eller japanska får man nästan bara träffar som handlar om ställ för lock till kittlar som används i den japanska teceremonin – futaoki för vanliga tekannor hör till ovanligheterna – Tokonome-krukmakarna gör dock ett par såna som kostar ca 1000 yen och jag passade på att beställa en sån när jag ändå gjorde en beställning därifrån.
Jag använder den nästan alltid när jag gör sencha-te – den hjälper till att skapa ordning och reda i mitt tebryggande!

Kvällsmat 081211

Dagens kvällsmat: Gyoza och pak choi, med Carnegie porter-folköl. Carnegie är Sveriges äldsta och bästa öl (åtminstone starkölsvarianten) – och ser ut att överleva det ökända finansbolaget från samme farbror – skotten och göteborgaren D. Carnegie.

Att köpa sencha

När man köper sencha, Japans vanligaste te-sort, så är det lätt att få en mindre bra produkt, åtminstone om man bara traskar iväg till sin lokala svenska tebutik och köper det de har på lager.

Det viktigaste att tänka på är att sencha måste vara färskt. Vanligt svart te kan man oftast glömma i en burk i ett år, och det kommer förmodligen att smaka rätt okej om man hittar det igen. Sencha däremot hör till de mest känsliga teerna.
Normalt är te mindre känsligt ju mer det har oxiderat (svart te är mer oxiderat än oolong, medan grönt te inte har oxiderat.) Japanskt grönt te är dessutom betydligt mer känsligt än kinesiskt grönt te – kinesiskt grönt te består oftast av hela teblad som har rostas i en wok-panna, medan japanskt grönt te ångas, så att de har en högre vattenhalt än kinesiskt grönt te. Bladen faller dessutom sönder i mindre bitar under processen med ångning och torkning i varmluft, vilket ger mindre delar som kommer mer i kontakt med syre.
Eftersom sencha är så känsligt så förpackas det normalt i vakuum eller i kväve, för att undvika att det utsätts för syre. Te som är förpackat så håller sig i ett halvår (en tidsperiod som anges av flera japanska tebutiker, t.ex. ippodo och maiko no cha). När en förpackning väl har öppnats bör teet förbrukas inom ett par veckor – jag har sett råd om mellan två och sex veckor, men enligt min erfarenhet är sex veckor i längsta laget.

Annat som man kan tänka på är när teet skördats – årets första skörd i slutet på april och början på maj är den bästa, och var det har skördats – te från Uji i Kyoto-trakten har t.ex. mycket gott rykte. Man kan förstås inte vara säker på att te är bra bara för att det skördats i Uji i början av maj, men det är ett gott tecken.

Om man nu går till sin lokala tebutik och ber att få ett hekto sencha så kan man vara ganska säker på att det inte kommer från Uji, och att det inte skördats i maj, utan att det snarare är ett lågbudget-sencha. Det är inte ens säkert att det kommer från Japan, utan det kan mycket väl komma från Kina, där det tillverkas en del te i japansk stil, men knappast av någon högre kvalitet.
Innan det kommer till tebutiken har det dessutom fraktats och hållits i lager hos en grossist, förmodligen på ett sätt som inte passar så bra för den känsliga senchan.
I tebutiken öppnas en stor förpackning, och gissningsvis kan det ta månader innan den är slut – om man inte köper sitt sencha inom några dagar efter att butiken har öppnat ett storpack så får man te som är gammalt och dåligt redan vid inköpet.

Om man ska köpa sencha i Sverige och vill ha det färskt så är det bästa sättet att köpa sencha i vanliga japanska hekto-förpackningar. I Stockholm kan man hitta sådana på butiker som säljer importerad japansk mat – Sun Ai, Japanska torget och JFK. Normalt är sådana förpackningar märkta med ett bäst före-datum. Själv tar jag inte risken att köpa sencha utan bäst före-märkning -det är inte så roligt att tvingas dricka upp gammalt tråkigt sencha.
Jag undviker dessutom att köpa sencha som bara har några månader kvar innan bäst-datumet – bäst före-datumet är ofta satt till ett år efter förpackningsdagen, ett halvår längre än den rekommenderade tiden jag nämnde ovan, och det kan hända att det har börjat tappa smaken innan ett år har gått.

(En parantes: Sencha kan lagras i ett halvår. Innebär det att man inte ska köpa sencha från årets första skörd senare än i november? Nä, de nyskördade bladen förvaras i ett kallt lager och görs i ordning efter hand, så det finns färskt sencha från maj-skörden året om!)

Det allra säkraste sättet att få gott sencha är dock att importera direkt från Japan – på så sätt kan man vara säker på att få sencha som är helt färskt, och att få det man betalar för, vare sig man skaffar relativt billigt te eller te av toppklass.

Det finns förstås internetbutiker som säljer sencha i länder utanför Japan, även i Sverige.
Själv vill jag dock inte te risken att beställa från en sådan butik – bland annat för att det är svårt att veta om butiken har så hög omsättning att teet inte legat i lager i flera månader.

En nackdel med att köpa te direkt från Japan är att man blir beroende av yenens kurs, speciellt tydligt nu när yenen på ett par månader ökat med mer än 50% mot kronan och är dyrare än någonsin – samtidigt är te fortfarande ganska billigt jämfört med t.ex. läsk eller öl, så man behöver inte ruinera sig för att få lite fint sencha.

Några av de japanska butiker som säljer sencha över internet är följande:

Ippodo. En tebutik som grundades 1717 i Kyoto och fortfarande finns kvar på nästan samma ställe – de flyttade tvärs över gatan 1864. Nu har de dock blivit en butikskedja som säljer te över hela Japan. För tillfället är det här den butik jag föredrar att köpa sencha från.
De fokuserar helt på traditionellt japanskt te och försöker inte kränga något annat. Sajten är den mest välgjorda av de som nämns här, och den som är smidigast att beställa från.
Möjligtvis är det en något opersonlig butik, som inte heller säljer något som sticker av från det traditionella.
Sencha erbjuds i sju kvaliteter, den dyraste kostar 2500 yen hektot, det billigaste 600 yen hektot. Själv föredrar jag nog den näst högsta kvalitén, ”kumpu”, som går på 2000 yen – ett te som smakar mycket umami (”den femte smaken”).
Jag gillar även deras bancha – ”wakayanagi”, som är billigt (450 yen) och påminner ganska mycket om de billiga sencha-sorterna man kan hitta i Sverige, men är mycket färskare!
Priserna är desamma på deras japanska och internationella sajt, förutom att de som befinner sig i Japan får betala japansk moms, 5%, så man kan vara säker på att inte bli uppskörtad.
Som hos många andra japanska nätbutiker kan frakt endast ske med EMS (japansk expresspost) och går därmed på ungefär 2000 yen, oberoende av om man beställer ett hekto eller ett kilo te.
Peketeringen är utmärkt, och rätt miljöförstörande – det medföljer teskopor i plast och mängder av broschyrer.

Hibiki-an. Ett teplantage i Uji som annars säljer till japanska te-uppköpare, men har börjat sälja direkt till kunder i utlandet över internet. Det är en väldigt driftig te-butik som bättre än någon annan japansk te-butik har förstått sig på internet och hur man gör business med utlandet – från google-reklam och te-recensioner på sajten, till grundlig te-information på sajten och sporadiska rapporter från arbetet på teodlingarna. Vid beställingar över 38 dollar ingår frakten.
Deras billigaste sencha ”Sencha Superior” är helt okej, men jag har fått godare te för ungefär samma pris på andra ställen. En butik som ippodo blandar dock te från flera olika odlingar för att det ska ha samma smak, år efter år, medan ett te som det här som kommer från en enda odling kanske kan variera mer?

Maiko no cha. En kooperativ butik grundad av te-odlare i Uji. Det te jag har beställt därifrån har varit utmärkt och prisvärt, t.ex. ”Maruyama” för 1500 yen hektot. De erbjuder dessutom vanlig flygpost som fraktalternativ, bra om man bara vill beställa ett hekto te.
Att de skickar med små kapslar med tepulver i alla beställningar gör att de känns lite mindre seriösa än Ippodo, men de har en rolig animerad berättelse om te för alla barn på sin sajt.
En liten varning: I ett mejl som de nyligen skickade ut till alla sina kunder berättade de att de planerade en kraftig prishöjning i januari 2009 för att inte konkurrera med sina återförsäljare utomlands. Just nu är priserna samma på deras japanska och internationella sajt, men det kan alltså komma att ändras. De erbjuder dock en rabatt på 35% det första halvåret 2009 till sina gamla kunder. Det tyder på en prisökning med över 35% på de ordinarie priserna!

[Uppdatering januari 2009: Nu har priserna på deras internationella sajt höjts med 35%, medan den japanska sajten (för kunder i Japan) har kvar de gamla priserna!]

O-cha. En amerikansk kille i japan som säljer te över nätet – han har dessutom ett te-forum, och butiken har ett gott rykte på internet. Jag har köpt en teskopa av trä och ett par tomma teburkar därifrån, dock inget te. Det te som säljs där verkar nämligen ha löjligt höga påslag – bl.a. säljer de det billigaste teet som Tsuen har (Tsuen är Japans äldsta tebutik, ännu äldre än Ippodo.)
På Tsuens hemsida är priset för ett hekto av det teet angett till 787 yen, medan o-cha tar 19 dollar, dvs. mer än dubbelt så mycket!

[Uppdatering januari 2009: Jag såg att O-cha hade tagit in fler teer från just Tsuen – påslaget ser ut att ligga kring 10 dollar på de flesta teerna därifrån – för mycket för att jag ska acceptera det, men andra kan säkert tycka att det är värt det för att få något speciellt te.]

Horaido och Kaburagi-en. Två gamla te-butiker som grundats på 1800-talet, och av allt att döma säljer fint te. Jag har dock inte beställt därifrån – deras sajter är inte speciellt välgjorda, och det verkar bökigt att göra en beställning – det går inte ens att skicka sitt kortnummer krypterat dit över internet, utan man måste mejla det (något som jag aldrig skulle göra med tanke på säkerhetsriskerna) eller faxa det.

I am a Disco Dancer!

Från soundtracket till ”Disco Dancer”, en av mina indiska favoritfilmer, full av klasskamp, kärlek, disco och våld!

Indierna visar vad disco innebär, och det är svårt att sitta still framför datorn när man hör refrängen.