Kvällsmat 081211

december 11, 2008


Dagens kvällsmat: Gyoza och pak choi, med Carnegie porter-folköl. Carnegie är Sveriges äldsta och bästa öl (åtminstone starkölsvarianten) – och ser ut att överleva det ökända finansbolaget från samme farbror – skotten och göteborgaren D. Carnegie.

Annonser

Att köpa sencha

december 4, 2008

sencha
När man köper sencha, Japans vanligaste te-sort, så är det lätt att få en mindre bra produkt, åtminstone om man bara traskar iväg till sin lokala svenska tebutik och köper det de har på lager.

Det viktigaste att tänka på är att sencha måste vara färskt. Vanligt svart te kan man oftast glömma i en burk i ett år, och det kommer förmodligen att smaka rätt okej om man hittar det igen. Sencha däremot hör till de mest känsliga teerna.
Normalt är te mindre känsligt ju mer det har oxiderat (svart te är mer oxiderat än oolong, medan grönt te inte har oxiderat.) Japanskt grönt te är dessutom betydligt mer känsligt än kinesiskt grönt te – kinesiskt grönt te består oftast av hela teblad som har rostas i en wok-panna, medan japanskt grönt te ångas, så att de har en högre vattenhalt än kinesiskt grönt te. Bladen faller dessutom sönder i mindre bitar under processen med ångning och torkning i varmluft, vilket ger mindre delar som kommer mer i kontakt med syre.
Eftersom sencha är så känsligt så förpackas det normalt i vakuum eller i kväve, för att undvika att det utsätts för syre. Te som är förpackat så håller sig i ett halvår (en tidsperiod som anges av flera japanska tebutiker, t.ex. ippodo och maiko no cha). När en förpackning väl har öppnats bör teet förbrukas inom ett par veckor – jag har sett råd om mellan två och sex veckor, men enligt min erfarenhet är sex veckor i längsta laget.

Annat som man kan tänka på är när teet skördats – årets första skörd i slutet på april och början på maj är den bästa, och var det har skördats – te från Uji i Kyoto-trakten har t.ex. mycket gott rykte. Man kan förstås inte vara säker på att te är bra bara för att det skördats i Uji i början av maj, men det är ett gott tecken.

Om man nu går till sin lokala tebutik och ber att få ett hekto sencha så kan man vara ganska säker på att det inte kommer från Uji, och att det inte skördats i maj, utan att det snarare är ett lågbudget-sencha. Det är inte ens säkert att det kommer från Japan, utan det kan mycket väl komma från Kina, där det tillverkas en del te i japansk stil, men knappast av någon högre kvalitet.
Innan det kommer till tebutiken har det dessutom fraktats och hållits i lager hos en grossist, förmodligen på ett sätt som inte passar så bra för den känsliga senchan.
I tebutiken öppnas en stor förpackning, och gissningsvis kan det ta månader innan den är slut – om man inte köper sitt sencha inom några dagar efter att butiken har öppnat ett storpack så får man te som är gammalt och dåligt redan vid inköpet.

Om man ska köpa sencha i Sverige och vill ha det färskt så är det bästa sättet att köpa sencha i vanliga japanska hekto-förpackningar. I Stockholm kan man hitta sådana på butiker som säljer importerad japansk mat – Sun Ai, Japanska torget och JFK. Normalt är sådana förpackningar märkta med ett bäst före-datum. Själv tar jag inte risken att köpa sencha utan bäst före-märkning -det är inte så roligt att tvingas dricka upp gammalt tråkigt sencha.
Jag undviker dessutom att köpa sencha som bara har några månader kvar innan bäst-datumet – bäst före-datumet är ofta satt till ett år efter förpackningsdagen, ett halvår längre än den rekommenderade tiden jag nämnde ovan, och det kan hända att det har börjat tappa smaken innan ett år har gått.

(En parantes: Sencha kan lagras i ett halvår. Innebär det att man inte ska köpa sencha från årets första skörd senare än i november? Nä, de nyskördade bladen förvaras i ett kallt lager och görs i ordning efter hand, så det finns färskt sencha från maj-skörden året om!)

Det allra säkraste sättet att få gott sencha är dock att importera direkt från Japan – på så sätt kan man vara säker på att få sencha som är helt färskt, och att få det man betalar för, vare sig man skaffar relativt billigt te eller te av toppklass.

Det finns förstås internetbutiker som säljer sencha i länder utanför Japan, även i Sverige.
Själv vill jag dock inte te risken att beställa från en sådan butik – bland annat för att det är svårt att veta om butiken har så hög omsättning att teet inte legat i lager i flera månader.

En nackdel med att köpa te direkt från Japan är att man blir beroende av yenens kurs, speciellt tydligt nu när yenen på ett par månader ökat med mer än 50% mot kronan och är dyrare än någonsin – samtidigt är te fortfarande ganska billigt jämfört med t.ex. läsk eller öl, så man behöver inte ruinera sig för att få lite fint sencha.

Några av de japanska butiker som säljer sencha över internet är följande:

Ippodo. En tebutik som grundades 1717 i Kyoto och fortfarande finns kvar på nästan samma ställe – de flyttade tvärs över gatan 1864. Nu har de dock blivit en butikskedja som säljer te över hela Japan. För tillfället är det här den butik jag föredrar att köpa sencha från.
De fokuserar helt på traditionellt japanskt te och försöker inte kränga något annat. Sajten är den mest välgjorda av de som nämns här, och den som är smidigast att beställa från.
Möjligtvis är det en något opersonlig butik, som inte heller säljer något som sticker av från det traditionella.
Sencha erbjuds i sju kvaliteter, den dyraste kostar 2500 yen hektot, det billigaste 600 yen hektot. Själv föredrar jag nog den näst högsta kvalitén, ”kumpu”, som går på 2000 yen – ett te som smakar mycket umami (”den femte smaken”).
Jag gillar även deras bancha – ”wakayanagi”, som är billigt (450 yen) och påminner ganska mycket om de billiga sencha-sorterna man kan hitta i Sverige, men är mycket färskare!
Priserna är desamma på deras japanska och internationella sajt, förutom att de som befinner sig i Japan får betala japansk moms, 5%, så man kan vara säker på att inte bli uppskörtad.
Som hos många andra japanska nätbutiker kan frakt endast ske med EMS (japansk expresspost) och går därmed på ungefär 2000 yen, oberoende av om man beställer ett hekto eller ett kilo te.
Peketeringen är utmärkt, och rätt miljöförstörande – det medföljer teskopor i plast och mängder av broschyrer.

Hibiki-an. Ett teplantage i Uji som annars säljer till japanska te-uppköpare, men har börjat sälja direkt till kunder i utlandet över internet. Det är en väldigt driftig te-butik som bättre än någon annan japansk te-butik har förstått sig på internet och hur man gör business med utlandet – från google-reklam och te-recensioner på sajten, till grundlig te-information på sajten och sporadiska rapporter från arbetet på teodlingarna. Vid beställingar över 38 dollar ingår frakten.
Deras billigaste sencha ”Sencha Superior” är helt okej, men jag har fått godare te för ungefär samma pris på andra ställen. En butik som ippodo blandar dock te från flera olika odlingar för att det ska ha samma smak, år efter år, medan ett te som det här som kommer från en enda odling kanske kan variera mer?

Maiko no cha. En kooperativ butik grundad av te-odlare i Uji. Det te jag har beställt därifrån har varit utmärkt och prisvärt, t.ex. ”Maruyama” för 1500 yen hektot. De erbjuder dessutom vanlig flygpost som fraktalternativ, bra om man bara vill beställa ett hekto te.
Att de skickar med små kapslar med tepulver i alla beställningar gör att de känns lite mindre seriösa än Ippodo, men de har en rolig animerad berättelse om te för alla barn på sin sajt.
En liten varning: I ett mejl som de nyligen skickade ut till alla sina kunder berättade de att de planerade en kraftig prishöjning i januari 2009 för att inte konkurrera med sina återförsäljare utomlands. Just nu är priserna samma på deras japanska och internationella sajt, men det kan alltså komma att ändras. De erbjuder dock en rabatt på 35% det första halvåret 2009 till sina gamla kunder. Det tyder på en prisökning med över 35% på de ordinarie priserna!

[Uppdatering januari 2009: Nu har priserna på deras internationella sajt höjts med 35%, medan den japanska sajten (för kunder i Japan) har kvar de gamla priserna!]

O-cha. En amerikansk kille i japan som säljer te över nätet – han har dessutom ett te-forum, och butiken har ett gott rykte på internet. Jag har köpt en teskopa av trä och ett par tomma teburkar därifrån, dock inget te. Det te som säljs där verkar nämligen ha löjligt höga påslag – bl.a. säljer de det billigaste teet som Tsuen har (Tsuen är Japans äldsta tebutik, ännu äldre än Ippodo.)
På Tsuens hemsida är priset för ett hekto av det teet angett till 787 yen, medan o-cha tar 19 dollar, dvs. mer än dubbelt så mycket!

[Uppdatering januari 2009: Jag såg att O-cha hade tagit in fler teer från just Tsuen – påslaget ser ut att ligga kring 10 dollar på de flesta teerna därifrån – för mycket för att jag ska acceptera det, men andra kan säkert tycka att det är värt det för att få något speciellt te.]

Horaido och Kaburagi-en. Två gamla te-butiker som grundats på 1800-talet, och av allt att döma säljer fint te. Jag har dock inte beställt därifrån – deras sajter är inte speciellt välgjorda, och det verkar bökigt att göra en beställning – det går inte ens att skicka sitt kortnummer krypterat dit över internet, utan man måste mejla det (något som jag aldrig skulle göra med tanke på säkerhetsriskerna) eller faxa det.

I am a Disco Dancer!

december 2, 2008

Från soundtracket till ”Disco Dancer”, en av mina indiska favoritfilmer, full av klasskamp, kärlek, disco och våld!

Indierna visar vad disco innebär, och det är svårt att sitta still framför datorn när man hör refrängen.

Yokan

november 28, 2008

I Japan är de flesta sötsaker man stöter på baserade på azukibönor och socker – bönorna kallas även adukibönor ibland. Söt bönpasta rakt av, i kakor eller bröd, torkade bönkakor, eller yokan, en ganska hård böngele gjord på azukibönor, socker och agar-agar.
Yokan är mycket populärt att ge bort som present i Japan. Många västerlänningar har svårt att uppskatta smaken av bönor blandade med socker till fullo, men man vänjer sig.
Sötman passar perfekt till den ofta något beska smaken hos japanskt grönt te.
I Sverige kan man ofta hitta yokan i japanska butiker, och även en del butiker som säljer kinesisk mat.
Den sort som är mest lättillgänglig och billig i Stockholm är den från taiwanesiska Imei Foods – priset i de flesta butiker ligger för tillfället på 4,50 för en liten kaka, eller 28 för en påse med åtta.
yokan
Den röda sorten är den bästa, traditionell yokan med en del hela bönor i.
Den gröna sorten har fått färg och smak från grönt te-pulver, men den är inte lika bra – smaken är lite väl söt, och inte lika fyllig som den röda – den är inte gjord på azukibönor utan limabönor. Dessutom passar den inte lika bra till te, eftersom den redan innehåller te.

Chelsea Skotsk Mix

november 27, 2008


Mer snask, den här gången från japanska Meiji. På baksidan av påsen av den skotska blandningen av karameller med kaffe-, smör- och yoghurtsmak står det lite om Skottlands traditionella goda smaker. Jag tvivlar en del på att det verkligen finns någon tradition av att tillverka yoghurtkarameller i Skottland, och senast jag kollade låg Chelsea inte i Skottland heller.
Anledningen till att jag köpte godiset var dock att påsen var snygg! En snygg godispåse innehåller såklart gott snask!
Faktum är att de här karamellerna höll hela vägen fram – karamellernas individuella påsar, karamellernas form och deras smak bibehöll intrycket av vuxen elegans och lyx. Nåja, yoghurt-karamellernas syrliga smak var något märklig och påminde en aning om uppkastningar. Kaffe- och smörkaramellerna hade en smak som var väldigt lik motsvarande karameller från andra tillverkare.
Det är hur som helst uppmuntrande att godiskapitalisterna lyckats prestera en godisförpackning som faktiskt är estetiskt tilltalende, något som verkar vara sällsynt sedan Fazers och Cloettas klassiska godisförpackningar kom för länge sedan.

American Ginseng Candy

november 26, 2008


Trots namnet är det här godiset av allt att döma kinesiskt. Ginsengkaramellerna är förpackade i varsin lite påse. Vid förpackningen har man även använt bubbelplast och tejp!
Smaken påminner snarare om medicin än om godis, men god medicin – ginsengrot med lite socker.
Ingredienslistan är kort: socker, maltsocker, honung, ginseng, pepparmynta.
Det enda problemet är att karamellerna har en tendens att klibba fast i tänderna, men det är gott, billigt och antagligen uppiggande!

Porslinsindustri

november 25, 2008

En gång i tiden hade vi en stor porslinsindustri i Sverige, som pumpade ut mängder av porslin i det svenska folkhemmet. Mycket av porslinet finns kvar – jag läste att 80% av de svenska hemmen har gammalt Rörstrandsporslin, och liknande siffror torde gälla för de andra porslinsfabrikerna, men den svenska porslinsindustrin är inte längre så livlig. Förmodligen beror det helt enkelt på att det finns billigt importerat porslin att köpa – kanske är det Ikeas fel?

Zebra-kopp från Gefle. (Bilden lånad från porslinet.nu.)

Zebra-kopp från Gefle. (Bilden lånad från porslinet.nu.)


Porslinsfabriken Gefle lades ner 1979.
Rörstrand köptes upp av finländska Iitala (som även äger flera andra finska och svenska porslins-, glas- och keramikmärken.) För några år sedan beslutade de sig för att flytta produktionen av Rörstrandsporslin till sydostasien för att höja lönsamheten.
Gustavsberg inger faktiskt en smula hopp – porslinsfabriken är nu i svensk ägo (enligt vad jag läst var det några gamla Gustavsbergsanställda som tog över den), och producerar keramik i Gustavsberg, i den gamla fabriken, till stor del för hand! Men det är förstås inte längre något folkhemsporslin på samma sätt – porslinet säljs nu främst på bourgeoisiebutiker som NK, och man får punga ut med uppemot sex hundralappar för en tekopp. Den numera småskaliga produktionen (20 anställda) förser även en del restauranger med porslin, samt en ivrig japansk exportmarknad.
Japansk bok om nordiska tekoppar och tefat. Omslaget pryds av en kopp från Gustavsbergs berömda servis Berså.

Japansk bok om nordiska tekoppar och tefat. Omslaget pryds av en kopp från Gustavsbergs berömda servis Berså.


Japansk bok om nordiska sockerskålar och gräddkannor.

Japansk bok om nordiska sockerskålar och gräddkannor.


Den betydligt storskaligare produktionen av toaletter och andra badrumsgrejer sker också i Gustavsberg, men den delen av företaget är numera tysk.
Höganäskrus.

Höganäskrus.


Den svenska keramikindustrin är också på dekis. Den stora keramikstaden i Sverige har alltid varit Höganäs, där man tillverkat de klassiska Höganäskrusen. Att det inte är så strålande affärer i krusindustrin nuförtiden är inte helt överraskande – hur ofta ställer man in ett krus med sillar i skafferiet eller traskar runt med ett krus brännvin i en svångrem om halsen nuförtiden? Höganäsbolaget såg varthän det barkade, och de är nu en stor multinationell tillverkare av metallpulver. De har hållit liv i krustillverkningen tills nu, och tillverkat krus i mycket liten skala för de hågade och som gåvor till anställda inom koncernen. Krustillverkningen har skett inom det lilla företaget ”Höganäs Saltglaserat” – på senare tid har Höganäs AB lagt ut driften av det företaget på entrepenad. Nyligen kunde man läsa att entrepenören inte lyckades gå med vinst, och lägger ner tillverkningen och sparkar de sammanlagt fyra anställda. Det verkar dock som att hoppet helt inte är helt ute – både Höganäsbolaget och kommunen ser ut att vilja ha kvar en del krustillverkning av historiska skäl.
Höganäs har också haft en hel del annan keramiktillverkning, de som antagligen är mest kända är ”Höganäs Keramik AB” som faktiskt har varit ganska framgångsrika på senare år, men också de är en del av Iitala-koncernen, och även där har man kommit fram till att lönsamheten blir bättre av en flytt till Asien – Indonesien i det här fallet, ugnen släcktes för bara någon månad sedan.
Den här utvecklingen finns inte bara i Sverige – England har en stolt tradition av porslinstillverkning, men de flesta gamla företagen har spridits för vinden. Anrika porslinstillverkare som Paragon och Royal Albert köptes upp av Royal Doulton – tillverkningen lades ner och bara märkena och dekorationskatalogerna fanns kvar i viss mån. För några år sedan köptes Royal Doulton upp av Wedgwood, en av få kvarvarande tillverkare. Den större delen av engelskt porslin av fina gamla märken sker nu i Thailand, Indonesien och Malaysia. Wedgwood har flyttat ut mycket produktion, men har kvar en fabrik i England där man åtminstone för något år sedan tillverkade allt porslin märkt Wedgwood, även om man verkar hålla på med neddragningar och flytta alltmer produktion utomlands.
Frågan är om det är lönsamt i det långa loppet – de som köper exempelvis Rörstrandsporslin är förmodligen ute efter autentiskt Svenskt porslin. Det är inte så överraskande att Rörstrandsporslin fortfarande inte är märkt med ”Made in Thailand”.

Om man ser österut, på Japan, ser det dock helt annorlunda ut för porslinsindustrin. I de gamla porslins- och keramikstäderna pågår tillverkningen för fullt (åtminstone har jag inte hört eller läst om några problem där.) I keramikstaden Tokoname produceras mängder av tekannor och annan keramik, i porslinsstaden Arita är flera porslinsfabriker i full gång, över hela Japan finns det olika traditionella keramik- och porslinsindustrier som synbarligen inte drabbats av någon kris, samt mängder av fristående hantverkare. Stora delar av det här porslinet och keramiken är dessutom handgjord, av skickliga hantverkare.
Vad är orsaken till att den japanska keramik- och porslinsindustrin är så levande? Jag skulle gissa att det har att göra med att japaner kanske har en mer utvecklad känsla för tingens estetik, och att även många som har haft det knapert har valt att skaffa sig vackra husgeråd snarare än det absolut billigaste. Det är en ren gissning, utan ordentligt underbyggda fakta.
Nu kommer en sak som är en gåta för mig: Vad är prisskillnaden mellan
1. Porslin av ett fint gammalt märke, tillverkad av lågavlönade indonesier, i till stor del automatiserade fabriker.
2. Porslin tillverkat vid exempelvis Gustavsberg av svenskar, till stor del för hand.
3. Porslin tillverkat i Japan, noggrant format och målat av skickliga hantverkare som gått i lära i flera år.
Svaret är: priset är i stort sett detsamma. Mycket märkligt!

Salladslökpannkakor

november 1, 2008

På förpackningen står det ”Frozen Green Onion Pie”, men om man väntar sig att hitta en paj så blir man förvånad när man öppnar den och hittar fem stycken ganska tjocka pannkaksaktiga degplattor.
Det tar ett par minuter att steka upp en i olja, och blir flottigt och gott. Kryddningen är inte stark, förutom salladslöken finns det bara en mild pepparsmak. På förpackningens baksida tipsas om att man kan rulla in mat i pannkakorna, men jag äter dem gärna utan något annat till.

Jag skulle kunna köpa det här igen, speciellt som det var rätt billigt.
Vikt: 500 gram
Tillverkat i Taiwan.
Ingredienser: mjöl, vatten, palmolja, salladslök, salt, peppar.

Vacker stämsång – ”Kärleksfuga” med The Peanuts

november 1, 2008

Tvillingsystrarna i ”The Peanuts” var faktiskt nere och turnerade en del i Europa – inte konstigt med tanke på hur vacker stämsång de bjuder på i ”Kärleksfuga” (koi no fuuga):

Men jag kan aldrig låta bli att inbilla mig att de bara är en tvärhand höga! Anledningen till att jag (och många andra av deras fans) har hört talas om dem långt efter deras karriär är nämligen deras framträdanden i tre monsterfilmer från filmstudion Toho: Mothra, Godzilla vs. Mothra, och Ghidorah, the Three-Headed Monster” där de spelade Mothras pyttesmå prästinnor, och framförde Mothrasången.

Houellebecqs Lovecraft-bok

oktober 31, 2008

Recension av H. P. Lovecraft – emot världen, emot livet av Michel Houellebecq (1991), originaltitel H. P. Lovecraft – contre le monde, contre la vie.

H. P. Lovecraft ligger i tiden nu, det kommer en massa nyutgåvor och han diskuteras på tidningarnas kultursidor. Det finns en krass förklaring till det – upphovsmannarätten till hans verk gick just ut, i.o.m. att han dog för 70 år sedan, något som uppmärksammades i den här artikeln i Svenskan. Jag blev sugen på att läsa om lite Lovecraft-böcker, men började med essän av Houellebecq som ganska nyligen har givits ut på svenska.
Den svenska utgåvan (Fischer & Co, inbunden) är något mer än hundra sidor lång, men har en luftig layout och går snabbt att läsa. Det är dels en biografi över Lovecraft, och dels en analys av hans författarskap.
Boken är välskriven, intressant och präglas av intellektuell skärpa och grundlighet. Jag skulle också vilja påstå att Houellebecq argumenterar på ett typiskt franskt sätt – min kanske fördomsfulla erfarenhet är att fransoser gillar att servera tillspetsade argument för att skapa diskussion, medan svenskar snarare föredrar ett mer luddigt ”å ena sidan, å andra sidan”.
En av Houellebecqs huvudteser i boken är att Lovecraft var en riktig praktrasist, och att hans rasism var av avgörande betydelse för hans litteratur – t.om. att den var hans viktigaste inspiration när han skapade cthulhu-myten. Efter att ha sett utdrag ur brev där han beskriver invandrare som ”flottiga chimpanser” eller rentav ”monstruösa och diffusa embryon till pithecanthropus och amöba” är det svårt för mig att säga att Lovecraft minsann inte var rasist. Men när min främsta källa till det är en bok som inte anstränger sig över hövan för att vara nyanserad så väntar jag gärna med att dra några slutsatser om hur pass central rasismen var för HPL.
Houellebecq är dock inte ute efter att döma Lovecraft, han var tydligen en ivrig Lovecraft-läsare i tonåren och man skulle nog kunna kalla skriften en hyllning till en av hans favoritförfattare. Han försvarar och förklarar också Lovecrafts val att koncentrera sig helt på att skapa och beskriva förvåning och fasa, och ignorera så gott som allting annat – inte ens huvudpersonerna är mer än skissartat tecknade i hans verk. Det skrivs förstås också en del om avsaknaden av sex i HPL:s böcker – för att återigen ta upp en av mina fördomar mot fransmän, så blir en av de första frågorna en författare eller filmregissör som inte skildrar sex får från franska journalister just varför han inte har med något sex!
På ett ställe i boken raljerar Houellebecq över andra romanförfattares tendens till att i motsats till Lovecraft vilja beskriva allt – sex, pengar, religion, teknologi, ideologi…
För mig personligen är den sortens romaner (som verkar bli alltmer vanliga nu för tiden) enormt tröttsamma. Men är det inte just sådana romaner som Houellebecq själv skriver? Mina intryck som till största delen baseras på recensioner i DN är att han skriver tjocka romaner som är extrema i sin motsats till Lovecrafts koncentration på ett enda ämne, även om han varkar ha en fäbless för att skriva om just sex, ett ämne som HPL kraftigt avfärdar som ämne för litteratur. Men det var förvisso efter den här essän, som han skrev innan han blev färdig med någon av sina romaner.

Slutsats: En intressant bok där läsningen flöt på bra. Men lita inte på allt i den.